Jag önskar jag vore bättre på att sy

Ok. Det går sådär med mitt klännningsprojekt. Har sytt ihop alla delar, runt halsen, armhålorna och blixtlås. Har bara sidorna kvar. Ser ok ut. Men inte när man sätter den på sig. Aaarg. Om man bara hade varit lite mer noggrann, nu vete 17 om det går att rädda. Får trösta mig med att övning ger färdighet. Några klänningar senare … och de kommer bli perfekta …

Jag önskar att jag vore så här duktig på att sy: http://thecarnabystreak.co.uk/page1.htm

Kan nån berätta för mig hur man gör såna fina klänningar?

 

Hundglädje och sol

I helgen hängde jag med syrran med pojkvän och deras Elsa till Hundöarna som ligger nära Drottningholms slott. Det är helt enkelt två små öar, omgivna av vatten. Den ena är platt och gräsbeväxt, den andra har en kulle och lite mer växtlighet. Där kan hundarna kuta omkring och leka med varann. Det var fullt med olika hundar, små och stora, och de for omkring i stora hundgäng. Härligt att se. Elsas kullbrorsa Leo var också där. Kul att se hur lika de är. Att det var soligt och fint gjorde sitt till, det med.

 

En ny logotyp har sett dagens ljus

Nämligen en bandlogga. The Crashbars består av Sthlm Mod Scooter Club:are. Loggan skulle andas 60-tal. Och så här blev den.

Premiärspelning för The Crashbars blir på Sthlm Mod Scooter Clubs fest den 8 maj, i samband med scooterpremiären. Men då ska jag på 40-årsfest, så det missar jag.

 

Klänningssömnad

Förra helgen, då jag sydde muffins och dammsugare, fann jag även ett gammalt second hand-inköp. En klänning som var lite stor. Jag var så drabbad av min syiver att jag även tog tag i detta projekt. Klänningen blev lite mindre runt om och kortare. Först lite väl kort, satte saxen på fel plats, men i stället blev det en lite annan design …

Jag tycker att a-linje-formade klänningar är så fina. Så jag gav mig ut på nätet i jakt på såna mönster. Vill sy själv. Man kan köpa vintagemönster, men delvis är de rätt dyra, plus att jag är lite skeptisk till vad man får. Men jag lyckades faktiskt skramla ihop 3 nyproducerade mönster. På sajten www.sewingpatterns.com. På två av bilderna har de valt småblommigt tyg – det är inte riktigt vad jag har tänkt mig dock.

Idag gick jag och letade på Olssons tyger om de hade några schyssta tyger … men även där regerar småblommigt. Hallå?! Vem har sagt att alla gillar småblommigt, att vi alla har gillat småblommigt sen 80-talet? Jag ska nogrant leta igenom tyggömmorna hemma och se om nåt duger, innan jag ger mig ut på ny tygjakt.

Synd att inte Burda ger ut gamla mönster på nytt … Kolla in dom här fina kläderna.

 

Syfeber

Kära systerdotter Tara fyllde två den 19 mars. Vad skulle jag hitta på till henne … Surfade runt och försökte ta reda på vad tvååringar gick igång på. Låtsasmat var ett förslag som kom upp. Bland annat kan man köpa sydda dammsugare och andra godsaker. Men inte tänkte jag köpa inte (speciellt inte då en muffins kostar 200:-). Nej, här skulle det sys! Satte av till Olssons tyger och fick tag på illgrön och brun plysch, samt stoppning. Provade att tillverka en dammsugare samma kväll … Den blev helt ok, men lite för lång. Nästa kväll producerade jag ytterligare en dammsugare, samt några muffins och på lördagen – innan kalaset hade jag sytt totalt fem muffins och sju (?) dammsugare. Satan va kul det är att sy, det var så länge sen.

Tvååringen var lite febrig så kalaset blev bara för de närmaste. Hon verkade glad över sin mjuka bakverk. Hon var så söt när hon plockade på sig alla fem muffins och försökte bära dem i famnen. Hon tappade en, sträckte sig efter den, och tappade en annan …

 

Fordonsägare

För två veckor sen blev jag fordonsägare – för första gången i mitt liv. Numera ägare till en liten orange Vespa 125 Primavera från 1979. 12 ägare har den haft enligt registeringsbeviset … Det är lite kul med ett sånt gammalt fordon. Vad har hon varit med om innan hon träffade mig. Ja, för det är en hon. Primmi heter hon numera.

Hennes senaste ägare köpte henne billigt för 1,5 år sedan. Bytte allt och lackade henne orange. Sen kom saker emellan och han var tvungen att sälja. Jag och en kompis åkte ända ner till Blekinge för att hämta hem henne. Jag måste tvunget ha en liten primavera. Jag är så liten och jag måste nå ner till marken när jag sitter på sadeln. Och det gör jag på Primmi.

Så snart hon är besiktigad och gruset är borta så ska det övningsköras.

 

Mera foton

Jag håller med Malin, jag har ju inte alls uppdaterat denna blogg, fast jag skrev det. Jag har väl svårt att växla till hur bloggen ska fortskrida nu när jag är i Sverige. Det var så enkelt när jag var i Nepal, då hade jag ju så mkt att rapportera om.

Glad och harmonisk
Nu är allt tillbaka i sin vanliga lunk. Men ändå inte. Nepal och det jag lärde mig i Nepal finns med mig fortfarande. Jag känner mig gladare och mer harmonisk efter min resa. Det är häftigt. Jag värdesätter det jag har på ett annat sätt idag. Dels pga det jag lärde mig av buddistkursen och dels pga deras situation där. De har det så mkt enklare och fattigare än vad vi har i västvärlden. De måste kämpa för sin överlevnad, för att skaffa mat på bordet etc. Då känns våra i-landsproblem ganska fjuttiga.

Chakra - min trekkingguide

Chakras liv
När jag trekkade i Himalaya hade jag en guide som heter Chakra. Han har jobbat som guide i 12 år. Under turistsäsongerna (sept-nov och mars-maj) hyr han ett rum i Pokhara. Under vintern och sommaren bor han i sin by. För att ta sig till sin by måste han åka 7-8 timmar med buss. Sen måste han ta sig till fot, uppför, i 5-6 timmar för att nå sin by.

Under turistsäsongerna får hans fru klara sig själv, ta hand om deras marker, så och sköra, ta hand om buffeln, ta hand om barnen. Ibland måste hon köpa in hjälp. Hon har ingen utbildning alls, han har gått i skola ett par år. De har fyra barn, två av dem har flyttat hemifrån för att utbilda sig. Den ene till bergsklättningsguide. Chakra poängterar för sina barn hur viktigt det är med utbildning. Alla hans pengar går till hans familj, till barnens utbildning.

I Kathmandu har han varit två gånger, när han har blivit medbjuden av turister. Resten av Nepal har han inte sett, bara hört talas om när turister har berättat. Kändes lite konstigt att vara i hans land och berätta för honom om Nepals kultur. Han hade träffat personer som är newari, men aldrig varit i en newari-by, jag har varit i massor av newari-byar. När han är hemma i byn ägnar han minst tre timmar varje dag åt att skära gräs och bära hem till buffeln. Men när gräset tar slut måste han söka sig allt längre och längre bort.

De har ingen el, ingen värme. De lagar mat över öppen eld och måste samla ved för att kunna laga mat. De använder även buffelskit att elda med. På vintern är det snö och kallt. På sommaren är det monsunregn. De har ingen telefon, för att få tag på sin fru får Chakra ringa grannen. Han har mobil, men det finns ju ingen täckning där uppe. Han kan inte ens skaffa sig ett hotmail-konto eller googlemail-konto eftersom han tre månader om året inte kan använda nätet.

Som sagt, vi lever ganska olika liv här och där.

Många bilder borta …
Nu har jag lagt upp fler bilder 🙂 Jag är lite ledsen över att jag har blivit av med en hel del bilder. Först blev jag av med ett gäng när jag var i Pokhara. På grund av ren och skär klantighet och på grund av att jag inte är så van vid PC. Jag skulle kopiera bilderna från minneskortet till datorn för att lägga dem på Facebook. I stället flyttade jag dem. Jag la upp några på fejan och raderade sen bilderna från datorn. Trodde de var kvar på minneskort, vilket de då inte var. Det enda jag har kvar är några (lågupplösta) som ligger på Facebok. Trist.

När jag var i Nepal tömde jag mitt minneskort på 4GB fyra gånger och la på DVDs. Detta kostade mellan 5 och 15 kronor att göra, inkl själva skivan. Nu när det var så billigt så kunde man ju ha tänkt sig att göra en extrakopia. Men så smart var inte jag. När jag kom hem insåg jag att det var en stor spricka i dvd nummer 1, den med alla bilderna från klostret. Snyft. Jag skickade till och med in den till ett företag som jobbar med att återskapa data, men de kunde inte fixa den.

Slutligen, i går när jag la upp fler bilder på Facebook, så insåg jag att det fattas ytterligare bilder. De borde ligga på dvd nummer 3. Alla bilder från mina första dagar på trekkingen. Bilderna från Poonhill bland annat. De finns ingenstans. Jo, några av dem finns på Facebook (lågupplösta).

Men jag får glädja mig åt de bilder jag har istället. Det är ju en hel del. Ska bli kul att få visa upp dem stort nån gång snart.

Här är länken till Nepalbilder del 2.

 

Tillbaka i verkligheten

Nu har jag varit hemma några dagar. Jag landade på Arlanda i torsdags kväll och blev hämtade av mina föräldrar. Bodde i Vaxholm några dagar. Skönt med en ”övergångsperiod” innan jag flyttade in i min lägenhet igen.

Jag är tillbaka på jobbet igen. Det var kul att komma tillbaka, att träffa alla kollegor igen. Man kastas snabbt tillbaka i verkligheten igen. Snart kommer Nepalresan bara kännas som en dröm 😉

Känns dock konstigt att när jag lämnade Sverige var det fortf varmt och sol. Nu är det mörkt och kallt och det spelas julsånger på Åhléns. Vad hände? I vanliga fall vänjer man sig gradvis vid att mörkret kommer krypande. Nu känns det jättekonstigt att det börjar skymma vid två-tre.

Stressmagen har redan gjort sig påmind, vilket är väldigt irriternde. Det var så skönt när jag var i Nepal. Jag levde verkligen i nuet. Det kändes som jag hade bomull i magen. Nu är det inte jobbet som stressar mig (vilket man skulle kunna tro) … utan fritiden. Så mycket som jag ”bör” ta tag i, och så mkt jag vill ta tag i. Men jag hade inte räknat med att jag skulle vara trött, förkyld och jet-laggad. Plus att jag hade glömt bort hur vintermörkret dödar all energi som man ev kan tänkas ha.

Alla kläder och saker som jag packade upp på vinden innan jag åkte står fortf uppe på vinden … jag har ingen lust att ta ner dem. Jag är så trött på mina saker. Jag vill bara kasta bort dem och köpa nytt … Jag måste rensa och slänga. Inte bara hänga in i garderoben. Det kräver energi. Jag har inte energi.

Ang denna blogg så tänkte jag försöka fortsätta att uppdatera den, även om det inte blir lika ”spännande” som när jag var i Nepal. Vi får se hur det går.

 

Sista dagen i Nepal

Hej. Bara några korta rader. I dag är min sista dag. I dag gör jag allt för sista gången (denna gång i alla fall). Sista gången jag sitter på taket till Babus hus och läser min bok i solen, sista lunchen, etc, etc. Nu är vi på väg till Undiksa, mitt fadderbarn. Vi skulle vara där kl tre, nu är klockan tio över. ”Nepali time” som Babu säger.

Jag har verkligen tagit det superlugnt mina sista dagar här. Mest suttit och lapat sol. Jag har hört att ni inte har så mycket av den varan i Sverige. Känns konstigt att jag kommer hem till vintermörker och advent. Men jag ser fram emot det. Ska bli mysigt. Dessutom har vi det varmt inne. Det ser jag mkt fram emot.

I morgon (torsdag) kväll landar jag på Arlanda.

Vi ses …

 

Tillbaka i Langol

Ok. Tillbaka i Kirtipur. Fast dock inte på det urindoftande internetstället, det var fullt. Så var även ställe nummer två. Så nu sitter jag på det ”dyra” stället. 1,50 i timmen i stället för en krona 😉 Och inte kunde jag koppla in min kortläsare, så det blir nog ingen uppladdning av bilder idag heller. Jag är ju dock snart hemma igen, jag får ta det då.

Både sorgligt och kul att komma resa hem
Väldigt ”mixade” känslor ang detta. Att det är mindre än tre dagar kvar här. En del av mig är färdig med Nepal, för denna gång. Jag har gjort allt jag har velat, trekkat, raftat, sett massor av byar och kultur, massor av tempel och historia … Dessutom längtar jag hem till mina vänner, min familj, mitt välbekanta liv, en varm lägenhet, en varm dusch … Lite trött på att saker inte fungerar, på strömavbott, på trängsel, tutande och damm. Men samtidigt känns det konstigt att lämna. Det är alltid sorgligt att bryta upp. En del av mig skulle dessutom inte ha något emot att resa vidare. Till nya länder. Det är härligt att resa. Möta nya människor, se nya saker, lära sig nya saker …

Det var ett tag sen jag internettade. Jag har börjat dra mig för att internetta. Bara för att det är så meckigt. Tröga tangenter på tangentborden, trögt internet, trögt att ladda upp bilder och när man äntligen har kommit igång så blir det strömavbrott. Så var det i fredags. Jag tog mig lite motvilligt till Kirtipur för att internetta. Och så hann jag bara sitta en timme innan det blev strömavbrott. Babu säger att det är strömavbrott 16 timmar i veckan. För att spara ström. Om det fortsätter så här, att inte regna, så kommer dessa timmar öka. Tillslut är det bara några timmar ström på natten (när man inte behöver den).

Kallt har det blivit också. Fortf varmt på dagen. Dock inte lika varmt, men när solen ligger på så måste man klä av oss sig till barbent och bararmat. På natten sover jag iklädd fleecetröja och långkallingar under min sovsäck, ett täcke och en filt. På kvällarna är jag glad över att jag har köpt en jaksjal.

Hoppat över hösten
Det känns lite konstigt för jag har liksom hoppat över hösten. När jag åkte var det fortf sommar (typ). Folk låg ute och solade. Sen dess har ni inte haft mkt sol har jag läst i mail. Och när jag nu kommer hem så är det typ vinter. Fast enligt pappa var det så varmt att han kunde ta ett bad (7 grader i vattnet). Galning.

Om det har hänt nåt speciellt i Sverige under dessa två månader så vet jag inget om det. Den enda nyheten som har nått mig är att Obama ska få Nobelpriset, vilket folk som jag mött under min resa tycker är konstigt. Jag med. Han har ju inte GJORT nåt än.

Jag vet också att mamma vaccinerar mot svininfluensan som en galning. Här har jag knappt hört ett ord om svinis. Rätt skönt. Man fick fylla i ett intyg på flygplatsen när man kom, där man intygade att man inte hade svinis. That’s it.

Själv är jag fortf förkyld. Inget allvarligt, men bara lite tröttsamt. Och tråkigt för jag känner mig så dränerad på energi. Nu, när jag bara har några dagar kvar här och vill göra det mesta av dem. Så orkar jag inte riktigt.

Som sagt, det var ju ett tag sen jag skrev, så jag ska väl uppdatera er om vad jag har gjort sen sist.

Tio timmars bussresa från Lumbini
Att ta sig från Lumbini till Kathmandu tog tio timmar. Man har rätt ont i arslet efter tio timmar på ett nepalesisk bussäte med typ obefintlig stoppning. Jag trodde att det gick två bussar på morgonen, en klockan 6.30 och en 7.30 och att jag kunde ta den som gick halv åtta. Men när jag precis hade fått min frukost kom hotellägaren och sa att bussen hade kommit, men det var inga problem, han hade sagt åt dem att vänta. ”Ät du din frukost, sen kan du komma ner och betala, ta det lugnt …” Nu pratar vi inte om en taxi, utan om bussen till Kathmandu. Och de väntade medan jag slängde i mig frukosten och rusade ut. En annan gång när jag åkte buss väntade hela bussen på en man som hade glömt sin mobil hemma.

Me, me, me – egoistiska nepaleser
Jag satt bredvid en man som var rätt bra på engelska och hjälpte mig med biljetten. Han hade jobbat på ett kryssningfartyg och bland annat varit i Sverige. Han sa att han tyckte att svenskar var så trevliga och hjälpsamma. ”Men det är väl nepaleser också”, tyckte jag. Men nej, det tyckte inte han. Och efter lite eftertanke håller jag med. Många nepaleser är vänliga mot turister, för att de vill öva sin engelska och för att de tycker att vi är lite spännade. Och kanske tom lite förmer än nepaleser. De erbjuder bussäten och att gå före i kön. Men mot varann, i alla fall mot folk de inte känner, beter de sig lite hur som helst. Som t ex när vi var på zoo i förrgår. Jag och Aayush skulle köpa biljetter till nån slags nöjesattraktion. Samtidigt är det nån annan som sticker sina pengar över våra och lyckas köpa sina biljetter före oss. Och när Aayush ville pröva gungorna. Jag blev lite mörkrädd. Barn och vuxna slet gungorna från varann och mer eller mindra kruffade ur det barn som råkade befinna sig i gungan. När man går över gatan vid ett övergångsställe blir man tutad på och när det gäller att ta sig fram på gatan eller in i en buss så gäller det helt enkelt att ha väldigt vassa armbågar. Den som väntar på sin tur får inget alls.

Öronproppar rekommenderas
Ang att bli tutad på så har jag vid flera tillfällen använt öronproppar. Det känns som jag ska bli hörselskadad annars. När man går på de trånga gatorna i Kathmandu så trängs fotgängare, motorcyklar, rikshas och taxis om utrymmet. Och ingen lämnar någon annan företräde. Och motorcyklarna tutar alltid när de kör om. När man åker buss tutar bussen före kurvor, för att berätta för ev passagerare att bussen kommer, när den vill köra om, när den har kört om och på folk och trafik som är i vägen. Det är inget vanligt tut utan en lite fin melodi. Dessutom råkade jag hamna under högtalarna där det spelades musik på högsta volym. Jag var lite mör när jag kom fram till busstationen. För att hitta till Thamel (turistghettot i Kathmandu) så hängde jag på en munk med klohänder som också skulle dit. Jag hade pratat med Babu och han hade hjälpt mig att boka hotell. Det var bara att när jag skulle ringa från Thamel för att få den exakta adressen så var det ”network busy” as usual. Plus att jag hade en tiggarunge som var som en fluga på mig.

Mitt i detta, så hittade det australiensiska paret mig. Kul överaskning. Tiggarungen vägrade gå utan jobbade på att vara så mkt pain in the as som han bara kunde. Det lyckades. Till slut gav jag honom det halva kakpaketet jag hade kvar.

För att försöka göra en lång historia kort. Till slut hittade jag mitt hotell, efter det att min rikshachafför hade skjutsat mig till ett helt annat och för detta ville ha mer pengar. Och när jag kom till det hotell som Babu hade bokat, så fick jag självklart inte plats på detta, utan på ett annat. 50 minuter senare var jag tillbaka på den restaurang som aussieparet skulle träffa sina kompisar på – två danskar och en skotte. Vi käkade där och gick sen vidare till en bar. Det var detta jag åkte till Thamel för, tur att jag sprang på Mark och Marisse. På nästa ställe slöt även två svenskar upp.

Fembenta kor och en ficktjuv
Nästa dag gick jag en ”walking tour” som jag hade hittat i Lonely Planet. Den var jättebra, jag hittade en massa saker som jag hade missat om jag inte hade läst innantill. Två märkliga saker inträffade denna dag. På gatan där jag gick kom en dekorerad vagn, dragen av en helig man (sadhu) och en ko. På vagnen stod en ko, en kalv, ett får och högtalare som spelade hög musik. Bredvid vagnen gick ytterligare en ko. Folk trängde sig fram till vagnen och betalade pengar för att ta på de heliga korna. Bara det i sig är märkligt. Men sen la jag märke till att kon på vagnen och kon bredvid vagnen hade ett femte ben som växte ut ur manken och ner på sidan. Den ena kon hade dessutom två fötter på sitt femte ben. Hm. Hinduism är en mkt märklig religion. Den känns väldigt föråldrad. Detta ville jag såklart ta bilder på. Och jag trängde mig fram. En man trängde sig fram bakom mig, men inte förbi mig, vilket kändes lite märkligt. Tills jag hittade hans hand i min ficka. ”Hörru din idiot vad gör du!” gastade jag på svenska. Han spelade oskyldig. Han fick inte tag på plånboken, och även om han hade gjort det så var det bara ett par hundra kronor … Men jag blev helt klart rätt chockad. Jag har aldrig varit utsatt för en ficktjuv förrut.

Till slut kom jag fram till Dunbar Square, som var målet, men då var klockan redan lite mycket och det började mörkna. På kvällen träffade jag skotten, en amerikansk tjej och svenskarna igen. Svenskarna skulle hoppa bungy jump dagen därpå. 160 meter. Huga. Jag skulle kanske vilja hoppa en tredje gång. Men jag vet ärligt talat inte om jag vågar.

Nästa dag kände jag mig ganska färdig med Thamels nattliv så jag checkade ut. Sen begav jag mig återigen til Durbar Square. Denna gång med riksha. Jag provade att ta en riksha som stod och väntade i stället för en av dom som ropar efter en. Och mkt riktigt, han begärde bara 50 Rs (5kr) att jämföra med att den som skjutade mig till mit hotell ville ha 200 Rs, och det var inom Thamel.

Noshörningsaskoppar och zebralampor
Durbar betyder palats. Durbar Square är alltså området runt det gamla kungliga palatset. Det är tydligen uppdelat i tre torg. En guide visade mig omkring och förklarade. Bland annat visade han mig templet som har gett Kathmandu sitt namn, det betyder typ av ett träd. Hela templet gjordes av ett träd.

Jag gick även in i det gamla palatset. Inte så intressant. Mest en massa muggiga foton. Men jag garvade åt hans illa åtgångna uppstoppade ”song bird” i en bur och förfasades över de fula bordslamporna med zebraben till fötter och askfat på noshörningsfötter.

Sköt ihjäl sin familj
Sen begav jag mig av till det nya palatset. Det blev museum för bara 1,5 år sedan. Kungen avsattes 2006, Nepal är världens yngsta demokrati. Här fanns alla möblerna kvar, det var rätt kul att se. Det var bara jag som var utländsk turist, men det var proppfullt med nepaleser. Man fick också se exakt vart den dåvarande kronprinsen hade skjutit ihjäl hela sin familj (nio personer) 2001. Urk. Ruggigt.

Efter det tog jag mig till busstationen men insåg att det inte fanns en chans att jag skulle lyckas boxa mig in i en av de där bussarna, med ryggsäck och allt. Så jag tog en taxi.

Tecknade med Aayush
Kul att vara tillbaka igen. Det kändes hemtrevligt att vara hos Babu och Belku igen. Och de verkade glada att se mig. Aayush ville väldigt gärna visa sina teckningar. Han var intresserad av att rita även förrut, men det verkar som jag har inspirerat honom lite extra. Och han är väldigt förtjust i mina akvarellblyertspennor. Jag tjatar på honom att han ska bli grafisk designer när han blir stor 😉

På fredagen gick jag och Babu omkring lite i de närliggande byarna. Jag fick smaka pomello, som är en jättestor citrusfrukt. Man äter fruktköttet tillsammans med chilipulver. Mkt gott. På eftermiddagen blev det lite internet, tills det blev strömavbrott, som sagt.

Lördag betyder familjeutflykt
Lördag är den enda dagen så barnen är lediga från skolan. Då ger sig nepalesiska familjer gärna ut på picknick. Babu och Belku ägnade ett par timmar åt att göra tomatcurry, pilao (smaksatt ris), linsbröd, bönröra, räkchips, masalakryddad kyckling och masalakryddad fisk. Jag skrev ivrigt ner alla recepten. Sen tog vi taxi til zoo.

Plastjakt
Där blev vi stoppade och väskan genomsöktes efter … plast. Det är som sagt väldigt skitigt i Nepal och många slänger saker omkring sig. Nepal är bara i startgroparna när det gäller att ta tag i detta problem, men detta är ett steg. Vi fick lägga över räkchipsen och de andra grejerna i hemmagjorda pappåsar i stället. När vi kom in berättade Belku att sist hade det varit så himla skitigt. Men nu var det riktigt rent (när vi lämnade för att åka hem var det dock tyvärr rätt skitigt). Zoot var väl inte så mkt att hurra för. Dammigt och trångt. Deppigt att se djuren så. Men lite kul att se en noshörning och en flodhäst på riktigt nära håll. Vi åkte dessutom nån slags ålderdomlig åkattraktion och trampbåt (som hela tiden gick på grund). Maten var supergod!

På söndagen åkte jag och Babu till Kathmandu för att jag ville se en utställning som handlade om jämställdhet. Men det fanns inget museum som hetter Kathamndu Contemporary Art Museum (som jag hade läst i tidningen). Och f.ö. var utställningen slut. Jag försökte i alla fall.

Jag lider av övervikt
Idag har vi vägt alla mina saker på en ålderdomlig våg som Babu hängde upp i taket. Ni vet en sån där med lösa vikter. Och mina farhågor besannades. Jag verkar ha lite övervikt. Även när jag sätter på mig alla kläder och bär det tunga halsbandet jag har köpt. (Alltså väskans övervikt, inte MIN övervikt.) Lite jobbigt då jag gärna hade shoppat lite till. Vad tänkte jag på när jag tog med mig så många böcker TILL Nepal. Jag har inget emot att lämna böcker här, om jag bara hade läst dem. Idiot. Kanske får jag lämna olästa böcker. Jag har inte bestämt mig. Eller så kanske jag har tur … På vägen hit vägde de mitt handbagage också.

I morrn kanske jag åker till Patan för att kolla på en Buddha, fast jag vet att det är korkat. På onsdag ska jag träffa mitt fadderbarn, samt kolla på upptakten till ytterligare en festival. Nepaleser från andra kaster skämtar om att newaris har festivaler 365 dagar om året. Sen åker jag hem på torsdagen. Kl 9 på morgonen. På måndag börjar jag jobba. Tillbaka i verkligheten. Känns overkligt. Men helt ok. Jag har saknat verkligheten lite grann.

Jag kanske kollar min mail innan jag drar härifrån, annars hörs vi när jag är tillbaka i Sverige. Puss och kram.